Fattig skam

Lotta Gröning skriver i sin krönika idag om hur fattiga behandlas i Finland. För att få hjälp där så måste de fattiga först be fader vår.

Vi har inte kommit dit än i Sverige men vem vet vart vi är på väg idag med den attityd som idag råder. Sköt dig själv och skit i andra är ett ordstäv som fler och flera svenskar anammar.

I Sverige så har vi en helt annan syn på fattigdom än vad som finns i många andra länder. Här så är det skamligt att vara fattig, det är skamligt att behöva be om hjälp. Många som klart är i behov av hjälp vill inte be om hjälp eftersom de inte vill skämmas.

Varför skall någon behöva skämmas för att den har det svårt.

Vad är förklaringen till att ett sådant resonemang överhuvudtaget kan existera i ett land som säger sig ha världens bästa trygghet för sina medborgare. Kanske är det en attityd som kommer uppifrån, där det länge talats om att de som har det svårt kostar pengar. De små svaga människorna ses inte längre som individer utan som en utgiftspost i budgeten som förhindrar skattesänkningar eller välbehövliga satsningar på vård och skola.

Denna attityd har mer eller mindre spridits av samtliga partier i Sverige så alla är skyldiga.

Ofta när man pratar med så kallade fattig pensionärer så säger de att de inte kan be om hjälp för dom inte vill ligga någon till last, de svälter hellre än ligger någon till last. Där har vi ett stort pedagogiskt problem i Sverige, att förklara att trygghetssystemen är till för alla.

Alla måste nog gå hem till kammaren och fundera på vilka attityder den sprider i samhället och hur vi skall förändra de som finns.

Det är ingen skam att vara fattig, kanske oturligt men aldrig skamligt