Sanna Ryman skriver idag om vårdnads bidrag i sin krönika på SvD:s ledarsida, ja att hon är positiv till vårdnadsbidrag var väl ingen överraskning men ingen verkar reagera på den orättvisa som vårdnadsbidraget innebär.
Egentligen så är hela barnomsorgen och eventuella vårdnadsbidrag idag en stor härva av orättvisa där barn prissätts olika. Ett barn som är hemma med sina föräldrar under sina första uppväxtår får betydligt mindre av samhället än vad ett barn på förskolan får. Barnet som är hemma får 66000 kronor i vårdnadsbidrag per år, pengar som dessutom skall skattas för. Och behöver ju inte betala maxtaxan i förskolan på 1200 kronor i månaden förståss.
Ett barn som är inskrivet i barnomsorgen/förskolan får därigenom ett stöd på cirka 120 000 kronor per år som inte skattas sönder. Låter inte direkt rättvist.
Nej jag har ett förslag som innebär riktig rättvisa mellan barn.
Inför en omsorgspeng som alla barn får upp till och med 5 års ålder det vill säga fram till dess obligatoriska skolformer tar vid. Och det omsorgsbidraget skall uppgå till ungefär 10 000 kronor per månad. Det låter som enorma belopp det håller jag med om men för att finansiera en sådan reform så måste vi ta bort alla subventioner i förskolan/dagis för dessa åldersgrupper så föräldrarna får betala vad det kostar. Det vill säga föräldrarna får välja om dom vill använda pengarna till att vara hemma eller om dom vill köpa barnomsorg någonstans.
Alla vinner egentligen på en sådan reform. Alla barn bedöms ekonomiskt lika och vi inför en verklig valfrihet för föräldrarna
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
TVÅNG och CHANS i familjepolitiken
Socialister och de f d liberala folkpartisterna, har en märkligt ensidig syn på vad som är valfrihet, vad människor anser vara “tvång” eller “chanser” i livet.
Man tycker, att valfrihet och egna ekonomiska möjligheter är en fälla - en kvinnofälla - om möjligheterna används till annat än att yrkesarbeta.
För många kvinnor finns i stället tvånget i den svenska Daghem-åt-alla politik, som tvingar dem att arbeta med något annat än vad de helst skulle vilja - med de egna barnen. Hur många kvinnor det är, som ser tvånget från detta håll, får vi en uppfattning< om genom alla de IMU, Temo, Sifo-undersökningar genom åren, som indikerar att det är fråga om nära tre av fyra av de tillfrågade.
Kvinnor som ser tvånget annorlunda än socialister och folkpartister är t ex de som synar strumpor på en strumpfabrik eller skär sill på en konservfabrik eller sitter i en butikskassa och känner hur de har goda chanser att senare i livet få förslitningsskador.
Vem minns inte sillskärerskan i TV-programmet Arbetets Döttrar, som undrade, om detta var vad livet hade att bjuda. För henne och hennes medsystrar hade det kanske varit en enastående chans, att få arbeta med sina egna barn kanske 10 år av ett långt sillskärarliv.
Hur kan då socialister och folkpartister se “tvånget” och “chanserna” så helt annorlunda än de flesta kvinnor i landet ? Förklaringen måste sökas i den omgivning dessa karriärpolitiker rör sig i. I denna krets av politiker, karriärkvinnor och opinionsbildare är det ytterst få som har gjort karriär i hemmet, med de egna barnen. I denna krets tycker så gott som alla, att det vore ett förfärligt “tvång” att själva få betala en stor del av kostnaden för sina barns daghem. För dem är det ingen “chans” att få arbeta med de egna barnens vård som omväxling till ett tråkigt arbete - detta för att deras arbete är jätteintressant, att få styra och ställa med andras liv.
Därför ser vår familjepolitik ut som den gör. Den elit som styr oss och bildar opinion kan inte föreställa sig vad vanligt folk ser som “tvång” och “chans” i livet.
Det finns också en stark ingrediens av egoism i daghem-åt- alla politiken. “Om de 45 miljarderna per år i barnomsorgssubventioner skulle fördelas lika med ca 90 000 kr per år till alla barn skulle det ju bli mindre för mina egna daghemsbarn, som i dag får ca 120 000 kr per barn och år” kan man tänka sig att mången karriärpolitiker resonerar.
För att inte tala om den egoism det innebär, att tvinga på så många andra en livsstil man själv vill ha, eller det enorma hyckleri som ligger i att säga sig vara “liberal” och samtidigt försvara en socialistisk tvångspolitik klart i strid med den mänskliga rättighet som säger, att föräldrarna skall ha rätt att efter egen religiös och filosofisk övertygelse välja vård och fostran åt sina barn utan att för det diskrimineras.
Krister Pettersson
Familjekampanjen
Skicka en kommentar