Kränkthetens förlovade land

Per Gudmundsson skriver i dag på SvD om kränkta riksdagsledamöter och det han skriver är helt rätt. Det kan ofta finnas andra orsaker till ett visst problem än viljan att kränka.

Ordet kränkt och ordet kränka måste nog utses till de två stora modeorden som nu är i omlopp, idag är det modernt att ha blivit kränkt på det ena eller andra sättet. Antingen för kön, etnicitet eller sexuell läggning, det går säkert att hitta fler sätt som man kan bli kränkt på om man bara letar. Och letas det gör det.

Idag kan ju vad som helst uppfattas som en kränkning, om en man kommer in i ett rum där det finns en annan man och en kvinna vem skall han då hälsa på först för att inte kränka någon?

Svaret är att det går inte hälsar han först på kvinnan så kan hon bli kränkt eftersom han hälsade först på henne bara för att hon är kvinna, hälsar han först på mannen så blir kvinnan kränkt eftersom han inte hälsade först på henne bara för att hon är kvinna. En situation där det inte går att undvika att kränka den som vill bli kränkt.

Problemet nu med begreppet kränkt är att det inte är den som påstår sig ha blivit kränkt i något sammanhang som skall bevisa att kränkningen ägt rum utan det är den som påstås ha kränkt som måste bevisa sin oskuld vilket ofta är helt omöjligt eftersom det handlar om subjektiva bedömningar.

Denna ordning är ovärdig en demokrati och ett rättssäkert samhälle där alla anses oskyldiga tills annat bevisats.

Jag tror att vi skulle komma mycket längre i jämställdhetsarbetet om det slutades upp med att leta efter kränkningar och diskriminering där ingen finns