Rättegången efter det spektakulära rånet i Västberga pågår för fullt och avslöjar igen hur illa ställt det är med svensk polis och deras utredningar.
Om inte advokat Leif Silbersky letat igenom den så kallade slasken där oviktig information hamnar så hade ett ögonvittne aldrig blivit förhört. Detta vittne kan om allt som skrivits stämmer kunna klargöra att det inte är den åtalade som flög helikoptern, men det får framtiden utvisa.
Det som jag frågar mig är är det lika illa i alla polisutredningar, är det så att bevisning som inte passar in i polisens bild av vem som är den skyldige placeras i slasken för att få ett snabbt avslut och en dömd, skit samma om han är skyldig eller inte dömd blev han.
Hur kan någon ens tänka tanken att försvara sådana misstag, hur många sådana misstag har ägt rum i Sverige, hur många är det som på grund av polisens slarv sitter felaktigt dömda, alla har ju inte turen att få en känd advokat med skinn på näsan som försvarare.
Är det meningen att den som är oskyldigt åtalad själv skall bekosta en egen utredning för att kunna bevisa sin oskuld, detta är något som idag åvilar åklagarna att se till att både det som är negativt men även det som är positivt tas med i utredningen.
Jag tror att många skiter i att kontrollera uppgifter, låt oss hoppas att det är på grund av en extrem arbetsbörda och inte på slarv.
DN
SvD
Expressen
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Det har kanske inte med slarv att göra. Ibland så struntar åklagarna helt enkelt i att ta upp uppgifter som gagnar den misstänkte pga en övertygelse och vilja att sätta fast brottslingen.
Man kan hitta mycket matnyttigt om man bemödar sig att gå igenom slasken. I vissa fall hemligstämplas delar av slasken för att skydda polismännens klipp och klistring av bevis (komplicerade utredningar), och i vissa fall skydda uppgiftslämnare (tjallare). Det brukar märkas på slasken om delar tagits ut. Man får en känsla av att det fattas saker och när man sen konfronterar utredarna brukar sanningen komma fram. Man får åka till tekniska roteln och ta fram papper, man får använda tvångsmedel etc. I vissa fall hinner polismännen före och stjäl dessa papper och ändrar sin historia efter vägen. Det blir ett väldigt sjå. Polismän som ljuger är rätt banala och lättgenomskådade, men det har ingen betydelse - bevisen är försvunna och där står försvararen maktlös.
Som försvarare är det frustrerande att veta att klienten är oskyldig till vissa delar av anklagelserna och ändå döms klienten summariskt pga dåliga förundersökningar men gamla, obildade och trötta domstolar som inte orkar eller förstår sätta sig in i fallet är ett annat problem. Man kan tro att man har vunnit delar av målet eftersom allt känts självklart - man har formligen krossat åklagarens resonemang och bevis, men ändå när man läser domen så har domstolen missuppfattat varenda detalj. Komplicerade mål är en pina. Man kämpar sig igenom målet med en maratonlöpares benhårda vilja och uthållighet för att mötas av en oseriös dom. Man börjar tvivla på sig själv och klienten som är tvungen att leva med vetskapen att åklagaren stått och ljugit rätten rakt i ansiktet under en hel rättegång fattar ingenting. Tyvärr blir det så ibland.
I det här fallet kan jag inte bedöma hur det egentligen gått till, men jag tror att åklagaren valt spår och allt som inte passat hans förutfattade bild har sållats bort. Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser, som man brukar säga.
Polismän och åklagare är också människor med samma fel och brister som alla andra. Vår förhoppning att de ska vara hederliga, ofelbara och ha högre moral än oss andra är just bara förhoppningar. De umgås varje dag med de sämsta kategorierna av mänskligheten och att de inte skulle färgas av den miljön är en utopi. De är inga övermänniskor. De är bara vanliga medelsvenssons. De kallas bara poliser.
Jag har arbetat som jurist i brottsmål.
Det har kanske inte med slarv att göra. Ibland så struntar åklagarna helt enkelt i att ta upp uppgifter som gagnar den misstänkte pga en övertygelse och vilja att sätta fast brottslingen. Man kan hitta mycket matnyttigt om man bemödar sig att gå igenom slasken. I vissa fall hemligstämplas delar av slasken för att skydda polismännens klipp och klistring av bevis (komplicerade utredningar), och i vissa fall skydda uppgiftslämnare (tjallare). Det brukar märkas på slasken om det delar tagits ut. Man får en känsla av att det fattas saker och när man sen konfronterar utredarna brukar sanningen komma fram. Man får åka till tekniska roteln och ta fram papper, man får använda tvångsmedel etc. I vissa fall hinner polismännen före och stjäl dessa papper och ändrar sin historia efter vägen. Polismän som ljuger är rätt banala och lättgenomskådade, men det har ingen betydelse - bevisen är försvunna och där står advokaten maktlös. I det här fallet kan jag inte bedöma hur det egentligen gått till, men jag tror att åklagaren valt spår och allt som inte passat hans förutfattade bild har sållats bort.
Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser, som man brukar säga.
MIn anonyme vän du har på ett i mitt tycke ypperligt sätt belyst problemet jag paratadeom.
När dert går till så här så är rättssäkerheten starkt hotad och polisstaten närmat sig
Kunde rånarna planera in en fingerad trafikolycka för att fixa alibi till piloten, så drog dom säkert inte för att muta en tjej till att ge falskt vittnesmål.
Jag vet självklart inte hur det ligger till alls, men det är dock en teori som inte bör förkastas.
intressant teori, men vi vet inte och som sagt allt som hamnar i slasken är nog inte fejk.
Systemet med en slask borde egentligen avskaffas och allt material tas med i utredningen, även om den blir stor då men hellre stora utredningar än åsidosatt rättssäkerhet
Skicka en kommentar