Synd om Kallur

Det är synd om Susanna Kallur mycket synd till och med, det måste kännas för jävligt att satsa så hårt mot skador och annat och sen snubbla på första häcken i OS semifinalen. Men tyvärr är det sådant som händer inom häcklöpning, ibland snubblar någon på en häck det hör till sportens natur.

Nu så var det till den svenska deltagarens nackdel, men tänk om inte Baumgartl hade snubblat på sista häcken i 3000 metershinderloppet i OS Montreal 1976 då hade inte Anders Gärderud fått både världsrekord och OS guld.

Idrott är inte rättvist det om något har väl detta OS visat.

Många svenskar är nu upprörda över den intervju som gjordes av SvT i den mixade zonen efter det att Susanna Kallur hade tagit sig dit efter sitt fall. Jag har svårt att förstå kritiken den var inte okänslig eller i alla fall inte mera okänslig än vad andra intervjuer med idrottsmän har varit genom tiderna.

Det är ju faktiskt så att det är frivilligt för idrottaren att självbestämma när den vill gå in i den mixade zonen och om den där vill stanna och ge intervjuer. Susanna Kallur hade själv hela tiden själv möjlighet att när som helst avbryta intervjun. Det kan inte vara en journalist främsta uppgift att vara dadda åt den som skall intervjuas.

Jag tror att det som utlöste ramaskriet var någon sorts frustration över att ytterligare en medaljchans för Sverige gått upp i intet.

Att intervjuer görs så här direkt inpå en tävling beror enbart på att det är tittarna som kräver det.

På något sätt så kommer jag osökt att tänka på ett citat från David Attenburogh den världsberömda naturfilmaren. Han sade att när han började med naturfilm så räckte det med att visa ett lejon på 300 meters håll för att det skulle bli en snackis dagen därpå medans det idag knappt räcker om han skulle sitta mitt i flocken och klia dom under hakan.

Samma sak har inträffat inom hela tv mediet och kanske speciellt inom sportjournalistiken.

Dagens Nyheter

Svenska Dagbladet

Svenska dagbladet

Aftonbladet

Aftonbladet

Aftonbladet