Fira Nationaldagen

I morgon är det Sveriges nationaldag någonting som få firar, eller firar på sitt eget sätt i det tysta.

Hur har det blivit så eller rättare sagt varför är det så?

En ledtråd hittar jag i Lotta Grönings krönika i Aftonbladet där hon mellan raderna skriver att det är fånigt med en svensk nationaldag eftersom vi ändå inte firar. Hon hävdar att det är ett europeiskt influerat påhitt att vara glad på nationaldagen, jo det är klart vi kan ju sätta os ner och gråta för att vi är svenskar det kanske är bättre. Sen hävdar hon att det inte finns någon folklig förankring kring nationaldagen utan de3n är ett påhitt av politikerna.

Den folkliga förankringen av nationaldagen finns nog, men det är så att ingen vågar visa det med risk för att vara politiskt inkorrekt. Det är ju så i Sverige idag att de gånger det är tillåtet att vifta med en svenska flagga och vara glad är vid något idrottsevenemang där Sverige deltar. Allt annat viftande med svenska flaggor klassas omedelbart som rasistiskt. I Sverige är det fult att vara stolt över att vara svensk.

Denna utveckling har under många år eldats på av både politiker och skribenter som i sin iver att vara politiskt korrekta har förnekat Sverige och svenskheten, samt inte velat ta till vara den svenska kulturen utan omedelbart plockat fram rasistspöket och klappat till med så fort som någon ens vågat tänka tanken över att vara glad på nationaldagen eller som det tidigare hette svenska flaggans dag.

Vi svenskar har mycket att lära när det gäller att fira nationaldag av norrmännen. Norrmännen kan verkligen fira nationaldag. Genom åren så har det vuxit fram ett enormt firande som man blir lite avundsjuk på. Dom vågar gå ut på gator och torg och tala om att de är norrmän och jädrigt stolta över det också, utan att risker att få rasiststämpeln slagen i huvudet.

Rasism och firande av nationaldagen är 2 helt skilda saker som inte har med varandra att göra. Jag önskar att alla förstod det företrädesvis debattörer.

I morgon tänker i alla fall jag vara stolt över att vara svensk

Lotta Grönings Krönika

Artikel i Svenska Dagbladet